Hemligheten

Kapitel 1.

cutn

Nutid

En tidig morgon i april ringer min telefon. Inte min mobiltelefon, utan den väggfasta telefonen. Den ringer i princip aldrig och jag rycker till där jag sitter i min fåtölj, med den tjocka arbetspärmen i knät. Kastar en blick på klockan. Kvart över fem. Jag lyfter på luren och säger “hallå” flera gånger innan jag får svar. Det är pappas röst, men han låter inte riktigt som han brukar. Det sprakar och knastrar på linjen och rösten låter så väldigt allvarlig. Liksom långt borta. Snabba stillbilder rusar genom luren, in i huvudet medan vi pratar: Arbrå.  En liten sömndrucken ort utanför Bollnäs i Hälsingland. Träd som tycks växa neråt i den steniga jorden. Luften som darrar en het sommardag. Farmors blendgula naglar mot köksbänken. Farfars spritskåp. Och så det där huset. Gröna knutar mot den vitmålade fasaden. Jag får just den bilden till mig gång på gång. Huset, huset, huset.

”Jag drömmer så otäckt igen” säger pappa. ”Gör du?” svarar jag fånigt. ”Ja, hela nätterna. Jag får inte sova.” Sen blir det tyst en stund.  ”Vad drömmer du då?” frågar jag till sist, fastän jag redan vet svaret. Och så förstår jag plötsligt att det kanske är bråttom nu. Att jag måste skynda mig. ”Vi måste reda ut det där, pappa” säger jag försiktigt. Det som förföljt honom och som jag vet tynger honom ännu. Jag ska be honom berätta igen. En sista gång och sen aldrig mer.

Redan nästa eftermiddag är jag hos honom. Jag slängde mig på tåget från Stockholm och ankom till hans något röriga lägenhet på söder i Gävle. Nu står jag där i hans hall och ropar att jag är här nu. Jag kikar in sovrummet och ser hur pappa mödosamt reser sig ur sängen. ”Tog en tupplur” småler han och klappar min kind med en något fuktig hand.  Sen går han ut i köket och sätter på kaffe och tinar små kanelbullar i micron. Jag hänger av mig och sen sätter vi oss vid köksbordet. Pappa jobbade i hela sitt vuxna liv som flyttkarl och genom åren har han samlat på sig en del pryttlar, saker som folk sorterat bort vid flyttningar, och som pappa tagit hem. Han har en hel hylla full av porslinskatter som han noggrant dammar av varje vecka. Min blick vandrar mellan de där fula katterna och pappas sömniga ansikte. Hans blick är fäst någonstans bortom mig, utanför fönstret. Han dricker sitt kaffe i djupa klunkar och blinkar långsamt. Jag å andra sidan smuttar försiktigt och frågar pappa de vanliga frågorna, de som jag alltid ställer innan vi påbörjar en session. Jag ber honom berätta. Om Arbrå, hans mamma och pappa och om hans syskon. Pappa blev yngst i skaran av barn, eftersom hans lillebror Bertil blev påkörd av ett tåg som pojke. Jag dröjer alltid vid den här händelsen, fastän jag vet att det är smärtsamt för pappa att prata om. Han sänder bilder till mig som är svåra att värja sig emot. Bertils lilla solbrända hand glider ur pappas något större. Tågrälsen som nästan bågnar av sommarhettan. Ljudet av tåget hörs på långt håll, men de leker för nära, alldeles för nära. Någon ropar. Nej, vrålar. Det är ett gutturalt ljud, nästintill djuriskt. Kanske är det farmor som låter så. Och sen; mjölktänder och blod. Kroppen som slungas in under fordonet.

Sorgen är som ett svart täcke över tillvaron. Pappa harklar sig och strömmen av bilderna klipps av. Jag ser att han blinkar bort en tår ur vänster ögonvrå. Jag kan i efterhand förstå att pappa upplevde att farmor och farfar beskyllde honom för Bertils död, men om det ligger någon faktisk sanning i det är oklart. I mitt huvud är min farmor och farfar dimmiga, och jag har svårt att se dem ordentligt. ”Pappa”, säger jag. Han möter min blick. ”Tanken är inte att plåga. Jag är här nu därför att jag tänker hjälpa dig. Det är nu eller aldrig. Förstår du det?” Han nickar stillsamt. Kaffet är urdrucket och klockan tickar stumt ute köket. ”Då börjar vi då”, säger jag. ”Ja,” svarar han. ”Då börjar vi.”

Jag säger till pappa att han ska lyssna på min röst nu. Bara min röst och stänga ute de andra ljuden, bilarna på gatan, ventilationens brus och kylskåpets brummande. Han nickar. Jag frågar honom var han är. Han svarar inte omedelbart, det dröjer. ”Hemma i Arbrå. Det är så fasligt varmt”, svarar han. ”Närmare trettio grader. Jag är så törstig hela tiden.” ”Har du sommarlov?” frågar jag och pappa svarar ja, det har han. Han är tio år gammal och har precis gått hemifrån. ”Var ska du nånstans?” Så blir han tyst igen. Han har slutit sina ögon och ansiktet är helt slätt. ”Pappa? Var är du på väg?” Jag manar varsamt på. ”Till Tage. Jag ska till Tage och leka och så ska jag sova över.” Pappa har berättat om Tage många gånger förut. Han bodde med sin mamma och pappa uppe på en liten ås, i det där huset som pappa visar mig så ofta. Tages pappa hade som yrke att skriva sista hälsningar på sidenband som sedan lades på den avlidnes kista i samband med begravning eller jordfästning. Vila i frid eller Sov gott och Vi ses snart.Mammans uppehälle är dock gömt i glömska. Det händer att pappa säger att hon arbetade som receptionist, men han kan också säga husmor eller städerska ibland. Det är inte viktigt. Tage däremot, är viktig. Pappa berättar ofta ingående och detaljrikt om den ljusa kalufsen, den brunbrända näsan och den ovanligt korta kroppen. Pappa är nästan en decimeter längre än sin kamrat. ”Men han är en rackare på fotboll, det är han.”  Pappa småler en kort stund för att sen bli allvarlig igen. ”Jag går på grusvägen upp mot åsen. Mot huset” säger han nu, med något grumlig röst. Jag kan se att han är innesluten i sig själv. Axlarna liksom hänger framåt och bröstet häver sig långsamt in och ut där vi sitter i köket. ”Knackar du på dörren?” frågar jag. ”Nej…” En kort stunds tvekande. ”…den är öppen, dörren.” Jag lutar mig framåt och rör lätt vid pappas hand. En förankring, innan han hinner bli orolig. Ett torrt klickande ljud när han ömsom öppnar och stänger munnen. ”Går du in?” frågar jag. Pappa nickar. ”De sitter i köket och äter middag. Tage…” Pappa vrider på huvudet men blundar fortfarande. ”…Tage har inte ätit färdigt, de vill att jag ska gå upp och vänta på honom. Du kan leka med tåget…” Jag lyssnar uppmärksamt. Låter honom tala fritt nu. ”Jag går upp dit, till allrummet. Det är så roligt, så roligt med tåget. Och tunneln. Och in bland träden och så ut igen…” Pappa låter drömsk på rösten, men när jag tittar på honom har han återigen lyft på ansiktet och ögonen är liksom till hälften slutna, jag ser bara en tunn sträng blodsprängd ögonvita. ”Men…” säger han, och sedan övergår den förut relativt höga rösten till en viskning ”…inte ensam.” Jag ber honom upprepa. Märker hur han skruvar på sig en aning. ”Jag är inte ensam.” Svettpärlor på överläppen trots den nollgradiga luften som strömmar in från det öppna vädringsfönstret. ”Har Tage ätit färdigt och kommit upp?” Pappa nästan suckar fram svaret. ”Nej, det är inte Tage, det är…” Här har vi ofta behövt avbryta, pappa och jag. Det är för otäckt, för jobbigt att prata om. Men jag är bestämd och jag ser att pappa anstränger sig han också. ”Vem är det då, pappa?” frågar jag. ”Nejnejnejnej” strömmen av ord kommer ut monotont, mycket svagt först, för att sedan öka i styrka.”NejnejnejNEJNEJNE…” Jag avbryter honom. ”Stopp, stanna där nu.”

Så har vi kommit hit, till den punkten som pappa gömt och försökt glömma i så många år, men inte lyckats. Och nu ser jag att han verkligen har blivit gammal. Håret som små vita lockar på hjässan. Linjer och rynkor, och hans kropp, förut stark och muskulös, nu liten och märkbart smal.

I samma stund ser jag att han blöder från munnen. Han biter sig i läppen, tuggar envist genom köttet och jag sträcker återigen ut en hand. ”Så. Lugn.” 

1914

I mina drömmar springer vi friktionsfritt och självklart genom natten. Du använder utrymmet mellan dig och mig som att du äger det, som att du nyss hittat det och håller det hårt intill dig hela tiden. Jag kan inte avgöra var du befinner dig alla de här stunderna, är du långt borta eller är du här? Jag känner oftast inte igen mig riktigt, men att detta hänt förut är vet jag. Vi leker. Dina knubbiga ben trampar entusiastiskt i det daggvåta gräset. Senare ligger vi mellan klibbiga lakan och drar ner varandra i drömmarna. Och däri: stirrande ögon som ser allt. Stadskärnor, havsbottnar och snö.

Du ligger på någons arm, kanske är det min eller så ligger jag på en arm som är din. Din mun söker mitt bröst. Försöker tänka på vem du varit innan och om jag orsakat någon slags oreda i dig, jag vill tro det, att jag påverkat och rört om i det som är du. Det är så svårt att skilja på vem som är vem. Jag vet inte om jag ska ha ögonen slutna, om jag ser dig bättre då. Vi har lagt oss i ogräset i trädgården. Du är sval i skuggan vid trädet. Mor varnade mig för många saker. Fula gubbar, fylleri, sådant som gör Herren ond men aldrig för den här typen av känsla, den värsta av dem alla.

I huset vi bor i hör jag trä som växer och krymper inför värmeskillnaden denna sommar. Taket blir skevt och buktar inåt. Jag sitter i gungstolen, i ett hus, i en stad, i en skog, i ett land. Gungar dig långsamt till ro. Du gråter så fasligt hela tiden. Om jag pessar mig intill en vägg så kanske jag blir osynlig. Men  

jag har aldrig känt

jag kommer aldrig att känna

När jag vaknar är det av smärta. Känslan slet upp mig ur sömnen. Jag ställer mig vid fönstret och ser ut över gården. Någonstans är så långt borta. Samtidigt så nära. Vänder mig om och ser hur din lilla kropp kränger sig av och an i sängen. Lukten av blod som slickar mitt ansikte.

Nutid

Jag ber pappa att komma tillbaka till mig igen, och det gör han, men med visst motstånd. Han flåsar ansträngt och torkar sig om munnen. Jag räcker honom papper från diskbänken. ”Hade Tage ett modelltåg som ni brukade leka med?” frågar jag och sätter mig ner igen. Pappa nickar. ”Jag älskade det där modelltåget och landskapet, vi lekte ofta med det. Men de ville ibland inte att jag skulle vara där uppe ensam. Är du hungrig?” Pappa reser sig, öppnar frysen och lutar sig inåt. ”Vilka då menar du? Tages mamma och pappa?” frågar jag.  ”Mm. De såg alltid så konstigt på mig när jag kom ner därifrån” Han plockar fram två frysta fiskgratänger och sätter på ugnen. ”Vad fanns mer i lekrummet? Kan du beskriva miljön för mig?” Pappa vänder sig om. ”Där fanns en gungstol. I svartlackad trä, mycket gammal. Jag var rädd för den där stolen. Tage också. Och så en stor spegel på väggen vid dörren.”

Jag föreslår att vi ska ta en promenad. Det mörknar fort och jag vill hinna fånga ljusglimtarna innan vi beger oss tillbaka och fortsätter. Vi strosar genom parken i stan. Jag tänker på modelltåget som pappa visat mig. Jag kan se det tydligt i mitt inre, jag ser miniatyrlandskapet och tågrälsen. Jag hör också ett ljud jag inte riktigt kan placera. Något tyg som låter. Frasandet av kjolar? Vi rör oss tillbaka hemåt igen. Pappa är tystlåten och väl hemma ber jag pappa att lägga sig ner i soffan. Jag berättar att jag kommer att räkna ner honom. Djupare denna gång. ”Be ditt undermedvetna att tala om för mig när du är där.” Pappa nickar och blundar. ”Ett…” En liten grimas i ena mungipan ”Två…” Kroppen är tung där i soffan, andningen långsam. Men så reser sig pappas ena pekfinger. Mycket bestämt, rakt upp. Han skickar bilderna, snabbt, nästan aggressivt. I mitt inre ser jag modelltågbanan. Det lilla loket far som en pil på rälsen. Det där frasande ljudet igen, men också något annat. Gråt. Steg i trappor. Jag försöker komma närmare modelltågbanan, men något hindrar mig. Som att det är förbjudet. ”Pappa” säger jag. ”Släpp fram mig, jag måste få titta.” Men han svarar inte. ”Du måste låta mig få se” säger jag igen, bestämt nu. Då slår det mig att det inte är pappa som hindrar mig. Det är någon annan. ”Vem är med oss?” frågar jag. ”Bertil.” Pappas finger reser sig om möjligt ännu mer. ”Vad vill han?” Pappa ser inte minsta orolig ut den här gången. Han ligger stilla, sorglös, lugn. Jag blundar. Ber Bertil släppa fram mig. Flytta på sig. Jag ser på håll något ligga där på rälsen, men jag vet instinktivt att det inte är Bertils kropp. Så plötsligt, en känsla av avrådan. Som en röd, ilsken blinkande siren i mig. En varning.

1914

Du har gått ut och jag vet inte var du är. Ytterdörren gapar. Utanför regnar det och färgerna skiftar i gråskalor. Men jag hör att du gnäller och gnyr, du gömmer dig för mig. Idag kände jag inte igen dig. Din blick i min och det var någon annans. Du hade en annan hållning och en annan röst. Så hör jag de bestämda fotstegen. Jag vänder mig om och ser den välbekanta prästkragen. Hans nävar är knutna och spända längs kroppen. Jag slänger mig på mage i sängen, av ren vana nu. Han sliter i mina kjolar och jag ligger helt stilla. Låter det ske. Hans tyngd mot ryggslutet. Jag skriker, ja, men inte av rädsla. Kanske är det av lättnad. Jag vill inte vara ensam med dig. Jag är fastnaglad under honom och hettan piskar över tapeten. När han är färdig så går han. Jag vet inte hur länge detta pågått. Minns inte. Kanske sedan jag var barn.

Senare går jag långsamt genom skogen och söker efter dig. Stenar lika vassa som naglar, trädtopparna som sluter sig över mig. Hittar dig någonstans i snåren, bland skit och smuts. Dina krampande muskler och din vita blick. Signaler och tecken som jag hela tiden bortser från.

Nutid

Den natten präglas av sömnlöshet. Jag vrider och vänder mig i gästsängen hos pappa. När jag var yngre hade jag svårt att kontrollera min mediala kanal. Det var först i vuxen ålder, när jag utbildade mig inom hypnoterapi som jag lärde mig att stänga av och på. Som en strömbrytare. Jag har inte riktigt kunna stänga av den nu. Stiger upp tillslut. Vankar av och an i rummet innan jag tassar ut på tå i vardagsrummet där pappa sover på bäddsoffan han vek ut tidigare. I det skumma ljuset från gatlyktorna ute ser jag på foton som pappa hängt upp på väggen. Farmor och farfars vigselbevis. Pappa som ung, med gles mustasch och snusprilla under läppen. Bertil. Han var så lik pappa som barn. Jag går fram och lägger min hand där, på fotografiet. Så ser jag gungstolen i lekrummet i Arbrå. Rummet är mörkt, förutom en stor måne som pressar sig mot himlen och genom de stora fönstren. Stolen är tom men någon sitter i den. En långsam, vaggande rörelse där i mörkret. Bertil försöker återigen hindra mig, men jag är envis och säger att allt är bra, att det inte är någon fara. Bertil tystnar, springer runt mig, söker istället skydd bakom mig nu, ängslig. Och då, för första gången, så ser jag henne. En kvinna i gungstolen. Det är tyget i hennes kjolar som frasar när hon med ena foten skjuter ifrån för att få stolen att luta fram och tillbaka. Jag försöker stänga av nu, i mitt inre trycker jag panikslaget på strömbrytaren. Jag vill inte se. För i hennes famn; ett litet huvud som hänger slappt över ena armen. Stora uppspärrade ögon i ett litet ansikte vars färg är blått. Dött. Barnet är ju dött. Bertils händer som kramar hårt om min midja. ”Jag sa ju att du inte skulle titta!” viskar han.

Jag kommer inte ur det förrän jag hör pappas röst säga mitt namn. Han har tänt taklampan och står nyvaken och ser på mig. ”Vad gör du?” frågar han, och när jag inte svarar skyndar han sig att dra ut en stol och hjälper mig att sätta mig ned. Ger mig ett glas vatten som jag sveper i tre, djupa klunkar. Hjärtat bankar hårt bakom bröstbenet. ”Visst lever Tage ännu?” Pappa svarar att det gör han, bor kvar i Hälsingeskogarna, men han vet inte riktigt var. ”Jag måste få tala med honom” säger jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen