Hemligheten

Kapitel 2.

cutn

1914

Jag bär dig tillbaka till huset. Du är kall men andas fortfarande och din kropp är täckt av en hinna, som svett. Din lilla hand greppar tag om en hårslinga som fallit ur min annars strama knut. Jag kan inte hjälpa att jag inte älskar dig. Det bara är så. Du är oönskad, tillkommen genom våld, blod och tvång. Halkar nästan i leran där jag går. Jag tappar dig och du faller till marken men gråter inte. Plötsligt tänker jag att jag borde låta dig ligga kvar där. Det gråa ljuset som smeker dig där du ligger. Blåa ögon bakom glesa fransar som ser på mig. Nollställd. Hela tiden på avstånd och aldrig nära.

Jag drömmer igen. Alla mina organ upphängda i taket. Jag söker efter något men vet inte vad. När jag vaknar är han hos mig ännu en gång. Du ligger bredvid och ser på. Förmodligen oförstående. Han är ovanligt våldsam den här gången. Jag vet inte om jag gjort något som förargat honom, men det spelar egentligen ingen roll. Hans händer far upp mellan mina ben och sedan lägger han sig ovanpå mig. Tränger in och stöter hårt. Lakanet under oss färgas rött, jag tror nästan att allt ramlar ur mig. En stor, glänsande hög av inälvor. Med darrande händer lyfter jag upp dig när han gått. Sätter mig i gungstolen. En mördare gick lös den natten. Någon sa stopp, men det var inte jag.

Nutid

Efter en snabb googling på pappas gamla stationära dator hittar jag Tages telefonnummer och adress. Jag slår numret och pressar luren mot örat. En raspig röst på andra sidan linjen. ”Hallå?” säger den. Jag stakar mig. ”Ja, hej…” Vet inte hur jag ska börja. ”Ja?” säger rösten något otåligt.

”Jo, det är så att… eller det är Lennart Engbergs dotter som ringer. Jag söker någon som heter Tage.” Jag hör hur det tvekas där på andra sidan linjen. Men tillslut får jag ett svar. ”Ja, det är jag som är Tage. Du får ursäkta, jag hör lite dåligt. Vem sa du att du var?” Jag upprepar och frågar om det går bra om jag hälsar på, trots att det kanske låter lite märkligt. ”Jag måste ju fråga vad det gäller? Inte varje dag man får besök menar jag.” Jag inser att jag inte vet vad jag ska svara på det. Det är så surrealistiskt alltihop. ”Jo, det gäller något om det där huset på åsen du bodde i.” En utdragen suck. ”Jaså, det. Ja, det var ju en märklig historia det där. Du är välkommen. Jag sätter på kaffet.”

1914

Alma Birgitta Dalgren född 1890, afvliden 1914 samt

Oscar Alfred Dalgren, född 1913, afvliden 1914

hafva hastigt lämnat oss.

Saknad av:

Ingen

Nutid

När jag kommer fram till Tage är han i full färd med att hugga ved. Jag sitter kvar i bilen en stund. Ser stugan, som verkligen ligger mitt ute i ingenstans. Skogen som omger oss är tät. Det ryker ur skorstenen och kring Tages ben stryker en mager hund. Jag kliver ur bilen. Hunden springer genast fram och jag sträcker ut en hand. En varm tunga som slickar ivrigt och tillgivet. Det känns så bekant, men jag vet inte varför. Jag har aldrig ägt en hund. Tage vinkar in mig med en lång arm. ”Stig på du bara, det är lite stökigt men det får du stå ut med”.

Vi dricker kaffet som Tage kokat över öppen eld. Jag sitter på en liten pall och värmer mig vid den öppna spisen. Han berättar att han hämtar vatten från brunnen och sover på en slaf som han snickrat ihop själv. Jag känner hur han luktar alkohol. Tage skrockar och ler när jag frågar om han brygger spriten själv också. ”Det är bra det, man måste ju få skratta lite ibland” säger han och plirar mot mig. Så sliten han är. Hans levnadsstandard har satt sina tydliga spår. ”Så”, börjar han och tänder en cigarett, ”vad var det du ville prata om?” Jag blir plötsligt rädd. Jag vet inte om jag vill veta. ”Pappa har berättat om huset du bodde i som barn.” börjar jag trevande. Tage nickar, ja, det stämmer. Där bodde han tills hans far dog och mor ville flytta till något mindre. Jag frågar om han vet något om vem som bodde där innan, husets historia. Tages hand far upp till hakan. Blicken i taket. Så ställer han sig upp, går fram till bokhyllan och verkar rota i en låda. Han ger mig sedan ett svartvitt fotografi. Jag tar inte i det, men tittar noga. En kvinna i en trädgård. En mörk klänning och stram knut. I sina armar håller hon ett barn. Kvinnan är med på bilden men medverkar inte. Hon är inte där. Inte närvarande. Hennes ansikte är dolt av skuggan från träden. Jag ber Tage vända på fotot. ”Alma med Oscar, sommaren 1914”.

1914

Hål som gapar och gapar och som han fyller mycket noga. Han är där hela tiden. Han är smutsiga fingrar över mig. Han är våld, överdos och svält. Jag är hela tiden på min vakt. Jag går längs tågrälsen och gräset och känner hur jag försvinner bort. Jag försöker dölja det fastän allt är mycket tydligt. Alla ögon stirrar och ser. Alla vet. Hur långt kan jag gå innan någon säger

nej

Nutid

Efter att Tage visat fotot rinner orden ur honom som ett vatten. Som att det satte igång en process, brådskande. Han tänder ännu en cigg. Stryker hunden, som lagt sig intill honom vid kaminen. ”Hon blev sjuk. Alltså… knäpp i skallen”. Han pekar på tinningen. Jag frågar honom vad han menar och han fortsätter. ”Det är ju bara rykten, att hon skulle haft ihop det med församlingsprästen. Jag tror att han till viss del tog hand om henne, att hon var föräldralös om jag minns rätt. Och så blev hon med barn, flickstackarn. Ingen ville ha med henne att göra.” Jag nickar. Försöker förstå. Det är något som fattas. Jag inser att jag måste försöka lirka nu, Tage är helt sluten. Inte lika öppen som pappa. ”Pappa sov över hos dig en natt, eller hur? Vad hände?” Då reser han sig upp. Hunden gnyr oroligt vid den hastiga rörelsen. ”Minns inte.” säger han. ”Vet inte vad du pratar om.”

Jag blir nästintill utvisad, trots mina milda protester. Det var inte meningen att uppröra, förlåt, jag ber verkligen om ursäkt. Men dörren smäller igen och jag blir stående på farstun. Jag tog inte i fotografiet. Men jag vet att kvinnan på fotot är samma kvinna jag såg i gungstolen, med barnet. Hon visar inte sitt ansikte för mig. Varför kan jag inte se hennes ansikte? Jag ältar och ältar medan jag kör tillbaka till Gävle igen. Ligger hela tiden över hastighetsgränsen. Det är bråttom nu. Jag måste hinna. Innan allt blir värre och havererar. Innan pappa dör. För det gör han. Han håller på att dö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen