Hemligheten

Kapitel 3

cutn

1914

På himlen en nästan vit sol. Skuggor från molnen när de drar över ditt ansikte. Du är ogriplig, fastän jag trevar, sliter, söker dig. Jag bär dig på höften genom skogen. Ner till tågrälsen. Jag möter en man med en hund. Mannen har en min i ansiktet som jag inte kan tolka. Djuret slickar min handflata. Jag sträcker mig framåt för att stryka pälsen och plötsligt går solen ner, mycket snabbt. I samma stund känner jag hur köttet slits loss. Hur något i mig

går sönder

Jag sätter dig ner i gräset vid rälsen. På något sätt känner du på dig vad som ska ske, du har kissat på dig och kortbyxorna är alldeles våta. Mam…ma! Du sträcker dig efter mig, vill upp igen. Dina armar fumlar kring min barm och dina runda kinder är våta av svett och tårar. Jag lossar omilt ditt grepp. Tvingar ner dig på rygg. Mina händer far ut och klämmer till. Jag strök din skjorta noga i morse men nu är den full av veck. Jag ser mig själv utifrån, svävar ovanför oss. Du kämpar viljestarkt emot. Det hade jag inte väntat mig. Jag pressar och pressar, lägger hela min tyng mot din strupe. Spasmliknande rörelser i den lilla kroppen och ett gurglande ljud. Blodfärgad saliv tränger fram mellan dina, snart blåa, läppar.

 Sedan fullkomlig tystnad.

Nutid

You won’t let go, you won’t give in

’til every part of you is suffering

It’s the strangest thing

It’s deliberate

Done with intent, without regret

Delirious, Susanne Sundfor

När jag kommer innanför dörren hos pappa sitter han och pratar i telefonen. Han vinkar glatt till mig och mimar ”Tage” och pekar på luren. Jag klär av mig och går ut i köket. Sätter på kaffe. ”…nej, nej det är säkert ingen fara, hon har skinn på näsan hon vet du. Ja, hon kom precis innanför dörren här nu så. Jag ska hälsa!” Han säger hejdå och lägger på. Jag tar fram smör och ost ur kylskåpet, brer en smörgås. Den smakar torrt. Insett att jag inte ätit ordentligt på flera dagar. ”Blev ni osams?” frågar pappa när jag kommer ut till honom i vardagsrummet. ”Jag vet inte om jag skulle det kalla det osams. Han ville inte prata bara.”

Några timmar senare slänger någon ner ett kuvert i pappas brevlåda. Han öppnar det och tar fram fotografiet med kvinnan och barnet. Snabba steg i trapporna och sen slås porten igen där nere. ”Måste varit Tage” säger pappa och stäcker mig fotot men jag kan fortfarande inte ta i det. Backar lite bakåt. ”Känns det fotot bekant?” frågar jag. Pappa skakar på huvudet. Jag misstänker att undermedvetet gör det precis det. Det känns förmodligen oerhört bekant.

Jag är trött och lägger mig tidigt. Pappa nickar till i soffan vid nyheterna och jag lämnar honom så. Stänger dörren varsamt om mig till gästrummet. Ofta känner jag på mig att jag kommer att drömma. Jag brukar inte vara rädd, förrän nu. Rädd för att sluta ögonen där jag ligger i sängen. Till sist faller jag i orolig sömn. Drömmer om hundens varma tunga. Plötsligt en tyngd ovanpå mig. Jag kan inte andas. Sätter mig käpprätt upp i sängen när jag inser att någon försöker strypa mig. Den varma tungan var bara ett sätt att få mig att slappna av. Jag river och sliter på huden längs halsen och ger ifrån mig ett märkligt gurglande ljud. Då kommer pappa inrusande. Jag kämpar med andningen. Försöker resa mig. Pappa dunkar mig hårt i ryggen, skärrad. Lakanen under mig är blodiga. Jag förstår att hon tycker att vi gått för långt. Hon säger att det räcker nu.

”Vi måste försöka gå längre.” svarar jag pappa när han påstår att det kan vara farligt att fortsätta. Kanske borde vi låta det här vara nu? ”Hon försöker bara skrämma mig.” säger jag och dricker ur kaffekoppen pappa ställt fram. Kockan är tre på morgonen och jag går i alla fall med på att åka till akuten, även om det känns onödigt. ”De kollar så allt är ok” säger pappa medan han rullar ihop de blodiga lakanen.

Doktorn kommer in och har en allvarlig min i ansiktet. ”Är det något du vill berätta?” säger hon till mig där vi sitter i det lilla rummet på sjukhuset. Pappa får snällt vänta utanför. ”Ditt blodtryck är kanske något högt, men inget att oroa sig över. Och så ska du få en kräm för de där utslagen på halsen.” Jag suckar. ”Men du har ju blivit våldtagen? Eller hur?” Jag möter hennes blick. Våldtagen? ”Nej, verkligen inte” stammar jag fram. Doktorn ser medlidsamt på mig. Säger att blödningen jag fick i sängen är oroande. Först då känner jag den skarpa smärtan i underlivet. Som knivar. ” Ska vi göra en polisanmälan?” Jag svarar nej och går ut ur rummet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen